Hur ska jag kunna förlåta mannen som utsatte mitt barn för sexuella övergrepp?

Hur ska jag kunna förlåta mannen som utsatte mitt barn för sexuella övergrepp?

17 Oct 2017 | Tema: Förlåt

Kanske något av det allra svåraste för oss människor är att säga "förlåt" och att förlåta någon som gjort oss riktigt illa. Hur mycket svårare är det då inte om det onda skedde mot våra barn som vi älskar så mycket? I den här berättelsen som är en insändare från en av våra lyssnare berättar en mamma om hur hennes barn blivit utsatt för sexuella övergrepp, om hatet som följde och insikterna som hon till slut landade i.

Vi har under sex veckors tid haft ett tema om förlåtelse i podden och när vi fick det här mejlet kände vi direkt att det här har potential att hjälpa så många som går igenom liknande saker. Mamman gick med på att publicera texten men önskar vara anonym för barnets bästa. Det är helt ok att dela vidare.


Texten i sin helhet

Jag kände att jag ville dela med mig av mina upplevelser och tankar kring förlåtelse.

För några år sedan uppdagades att mitt barn blivit utsatt för sexuella övergrepp flertal gånger under en längre period av en utomstående person - alltså ingen i familjen.

Jag såg att mitt barn mådde riktigt dåligt men vågade inte berätta för mig vad som hänt. Så hade vi det under ett par års tid tills dagen kom då mitt barn släppte ur sig detta hemska. Min värld rasade fullständigt i samma stund. Därefter följde en tid av sorge- och krisbearbetning och mitt hat grodde i mig. Jag såg liksom ”filmer" inom mig där jag skadade denna person på olika sätt och hatet fyllde mig fullständigt. Sidorna i min dagbok - eller jag kallade den för tänkebok - är riktigt svarta från den perioden. Jag hängde upp mycket av mitt hopp på att bara han får sitt straff, bara han blir dömd så kan jag gå vidare sen.

Men det blev inte så. Målet blev nedlagt för att det inte fanns tillräckligt med bevis och jag började egentligen från ruta ett igen, och fortsatte hata.

Jag visste vad Bibeln sa om förlåtelse och jag visste att jag skulle behöva komma till den punkt där jag kunde förlåta denna person, och även mig själv för att jag hade varit så blind och inte förstått vad som hände medan detta pågick. Jag minns att jag försökte köpslå och tala om för Gud att jag faktiskt hade rätt att avsky personen och det han gjort mot mitt barn och min familj. Samtidigt visste jag inom mig att detta inte var Guds väg.

Sen vid något tillfälle började jag tänka att jag hjälper ju faktiskt inte mitt barn framåt i livet när jag går omkring och hatar - för det märktes på mig på många olika sätt att jag levde med detta inom mig. Jag tänkte att om någon ska hjälpa mitt barn att må bra igen - självklart fick vi hjälp av professionella team - men den som ändå skulle vara den avgörande i detta var ju jag som mamma.

Någonstans i processen började jag tala om för mig själv att den personen jag hatar vet ju inte ens om att jag ägnar min energi och min tid på att hata. Det blev så tydligt och jag tror faktiskt att Gud lät mig gå igenom denna process i min takt, han slog mig inte med Bibeln på huvudet och sa att jag måste förlåta utan han talade till mig lite i taget och från perspektiv som blev så självklara.

Sen kom tankarna om att jag är ju faktiskt inte ett dugg bättre människa än den som har skadat mitt barn, och funderade kring synd och kom fram till att vem är jag att hata? Vem är jag att inte förlåta? Jag behöver lika mycket förlåtelse som den här personen och tänkte till och med att den kanske blir frälst någon dag, Gud älskar ju faktiskt honom också.

När jag idag ser bakåt på denna process så är jag så tacksam till Gud som burit mig, som inte övergett mig- han har hjälpt mig igenom detta.

Jag har funderat kring förlåtelse ungefär som med att älska någon, att det inte är en känsla i första hand utan ett verb - att man älskar, förlåter, hatar, som en handling, och eftersom det är en handling kan man alltid välja vilken väg man vill gå. Som t.ex. när man ibland hör att någon säger att ”jag kommer aldrig kunna förlåta”. Jag tror ändå att det är ett val vi gör - kanske vill man inte förlåta?

Det är inte lätt, men vi har en hjälpare.

Idag vet jag också att även om han hade blivit dömd hade det inte hjälpt mig komma över detta, jag hade fortsatt i mitt valda hatspår. Men jag är så tacksam till Gud att han sakta började visa mig sanningen och dra mig ut ur det mörkret jag var i.

Lyssna på avsnitten


Gilla och dela gärna den här bloggposten!
Facebook Twitter
Tillbaka
Få ett meddelande så fort vi släpper nytt